underbart värdsligt

Min blogg finns nu på http://oegonbadskopp.blogg.se

Läs och njut=)

Vi lever nu alltså i en värld, på en jord, i ett land. Med en massa männskor runt omkring oss. Alla är vi olika och alla har vi annorlunda mål, drömmar och uppfattningar. Vi strävar alla mot olika mål och vi har alla olika förväntningar och prioriteringar. Ändå blir folk chockade av att det krockar. Männskor blir upprörda över att andra männskor är annorlunda än vad de är och blir arga när de gör något som man själv inte skulle göra. Jag är en av dessa männskor. En liten liten individ i ett oändligt stort samhälle. Jag blir lika chockad och frustrerad varje gång det händer något, varje gång någon gör något dumt eller säger något opassande, som får mig eller någon av mina vänner att känna sig nedvärderade.

Men vi vet juh hur det är allihopa. Vi vet juh att alla är olika och att alla inte kan acceptera varandra. Och om nu allt och alla skulle vara exakt som vi ville, skulle vi vara nöjda då? eller skulle vi bara sträva efter något annat spännande i tillvaron?

Ja.. vi är så underliga allihopa..

Fast det är svårt att vara förstående och ta lätt på allt, hade vart lättare om man kunde göra det.. 

Det värsta tycker jag ändå är när man bryr sig alldeles för mycket om vad andra säger, eller ger sig på någon som inte gjort något, eller ser upp till någon och har respekt för någon som verkligen inte förtjänar det.

mm.. det kan man juh kalla det värsta. haha:D trots all svält, död och eländighet i världen.. nej men sett ur mindre perspektiv kan det faktiskt anses som dåliga grejer.. man måste juh bygga upp nerifrån. sett underifrån liksom. inte börja på toppen och kravla sig nedåt. 

vad säger en bild egentligen?
ibland ingenting..
vissa gånger så himla mycket mer..

var försvinner det man suddar ut?
och om saker inte finns.. kan det då suddas ut? ett minne?

varför säger man inte det man vill säga?
shit vad du är vacker..

livet är allt bra stort..
önskar att det inte fanns något efter det som hänt..
en värld utan konsekvenser..

Att älska någon mest i hela världen..
är det för starkt att säga?

saker som sägs en gång, gör mer intryck än saker som sägs dagligen..

vissa stunder vill man inte ska försvinna..
endel gånger i livet vill man liksom inte sova..

när allt är bra.. man kan inte gå och förvänta sig att det ska bli dåligt..
ibland består lycka.. hur länge det varar varierar juh..

klart att man har värre stunder.. men lyckan överglänser juh oftast..

världen är vacker när man ser på något vackert..
skönhet är så mycket..

det där med att behandla andra som man vill bli behandlad själv är en bra princip.. den gillar jag.. synd bara att det inte är många som använder sig av det.. man vinner som faan på det i det långa loppet..

jag önskar att alla kunde få uppleva en innerlig kärlek.. en besvarad kärlek.. den kärlek man verkligen förtjänar.. någon som uppskattar en till 100%.. och ser vilken underbar männska man är.. men jag tror att så länge man inte söker och väntar så hittar man någon..

allt kan vara vackert från rätt vinkel..

det där med komplimanger ja.. jag är usel på att ge komplimanger när någon verkligen behöver det.. och ännu sämre på att trösta folk.. men när jag inte funderar så mycket och det kommer spontant då vet jag vad jag ska säga..

jag hoppas iaf att du hittar någon.. verkligen.. iaf att du hittar någon du kan älska på avstånd.. du vet kärleken är oftast vackrast när den är ren och outforskad.. när man gräver djupare i nånting så upptäcker man bara allt mer smuts under ytan.. men självklart vill man juh bli älskad tillbaka också.. men för det behövs mycket mod..

Vad är ett liv? Vad lever man för? Hur kan jag påverka mitt liv utan att påverka andras? Hur går egoism och välmenande till andra ihop? Var går gränsen för självupptagenhet och omtanke till sig själv?

Jag har inga svar, aningar kanske, men inga direkta svar.

Ett liv, något man måste fylla med sina egna intressen, sin egen vilja, men också med sina nära och kära. Med de följer andra viljor samt andra intressen. Ett liv kan alltså inte bara handla om en person. Varje handling får en konsekvens och konsekvenser drabbar oftast mer än en person. Måste man då dela sitt liv med någon? Eller har man ett val? Vad lever man för? Vad uppskattar man? Vad lever man för? Var, hur och när lever man?

Det är upp till varje person.

Bad är det förflutna? Och vad spelar det för roll i nuet?

En rad olika händelser som lett oss till en punkt. En tanke, ett minne. Något som vissa gånger gläder, andra gånger inte. Ofta tänker man ”om jag inte hade gjort det så…” Och det där om: det kommer alltid att finnas där. Just därför finns det ingen mening med att tänka tanken. Det förflutna är som sagt förflutet.

Människan är en gåta. Fast än de funnits med så länge har ingen lyckats luska ut hur de fungerar. Och är det någon som mot all förmodan skulle komma fram till något, så är det någon människa som kommer och motbevisar alla logiska förklaringar.

Alla människor fungerar på olika sätt vid olika tillfällen och förändras en bit i taget genom livet.

Man kan alltså aldrig förutspå en reaktion och inte heller förutsäga ett beteende hos en människa, så med det lilla konstaterandet kommer vi fram till att man aldrig riktigt kan känna en människa till hundra procent.

Det sägs att man måste lära känna en människa innan man kan älska den helt och fullt. Betyder det att människan ska vara så lik en själv som möjligt för att man ska kunna älska den så mycket så möjligt? Eller betyder det att ju fler sidor, äkta sidor, man känner hos en människa, ju mer älskar man människan?

Spelar det någon roll om det är bra eller dåliga sidor man lär känna? Eller är det så att så länge man lär känna är äkta och man efter som lär sig att acceptera de sidorna, oavsett om de är bra eller dåliga får en att älska en person mer och mer?

De flesta har hört om det.. andra har tänkt på det.. Det berömda gräset på andra sidan..

Så vad är det frågan om egentligen? är gräset grönare på andra sidan? var kommer uttrycket ifrån egentligen? Är gräset någonsin grönare på andra sidan? Och hur vet man när man ska försöka ta en smygtitt?

hur långt kan man egentligen gå innan det är för sent att vända tillbaka till det gamla, trygga om än så uppnötta gräset. Man kan juh faktiskt plantera nytt, eller bara lägga ut en liten fejkplätt med gräs där det behövs..

Om man aldrig testar ny mark så kommer man juh faktiskt ingenstans.. Men frågan är väl egentligen hur långt man vill komma och hur långt hemifrån man ska måsta gå för att hitta det man söker.. och söker man inget.. utan bara på måfå försöker hitta något eller någon som tillfredställer mer än det gamla vanliga.. då kan man väl i stort sett hamna precis var som helst i världen..?

Om än nu gräset skulle varit grönare på andra sidan.. hur ser man det på en gång? måste man gå en sväng och kolla noggrant för att märka? eller är det så att om gräset vore grönare så märker man det direkt? kan man lessna på gräset på den andra sidan? eller är det så att man då lessnar på det gamla gräset eftersom det nya gräset blir gammalt så fort man går på det.. då är det juh inte längre den andra sidan.. då är den andra sidan den nya sidan och den gamla sidan den andra sidan? så om man då går tillbaka till den gamla sidan går man då dit för att man tror att gräset kanske blivit grönare? eller för att man glömt bort dom där kala fläckarna på kanterna? Eller kan gräset hela sig själv medan man är borta? och då blivit betydligt grönare medan man varit och nött gräsmattan på den andra sidan, den nya sidan..

Det gör ont när man väl kommit över på andra sidan och märker att allt som finns där är grus och sten.. Kan man leva ett helt liv utan gräs? Har man alltid den andra sidan i bakhuvudet?